Ragnar Håkanson belönas med kunglig medalj

På Karldagen den 28 januari belönades Ragnar Håkanson med den kungliga medaljen Litteris et Artibus som delats ut sedan 1860. Medaljen delas ut till människor som gjort “framstående konstnärliga insatser inom främst musik, scenisk framställning och litteratur”. Ragnar får priset för sina insatser inom kyrkomusikens område.

I år var det sju personer som fick medaljen Litteris et Artibus. Förutom Ragnar Håkanson – bland annat Lena Philipsson, Magnus Uggla och skådespelaren Pia Johansson. Ragnar får priset med motiveringen ”för framstående konstnärliga insatser som musiker och främjare av den svenska kyrkomusiken”. Men utdelningen och middagen med kungen på slottet får naturligtvis vänta tills risken för smittspridning minskat.

– Det var väldigt oväntat, spännande och hedrande. Jag ser det som ett pris till kyrkomusiken.

Vilka insatser tror du ligger till grund för medaljen?
– Ja, nog har jag funderat över varför jag fått priset. När man ser tillbaks på sitt yrkesliv finns det ju en mängd insatser som hör till ett ordinärt kyrkomusikerliv. Skall jag ändå nämna något tror jag att mina insatser som musikkonsulent vid kyrkokansliet i Uppsala har varit viktiga. Där hade jag flera nationella uppdrag. Bland annat var jag med och tog fram en handbok för kyrkomusiken, ”Musiken i Svenska kyrkans församlingar”, som sedan utvecklades till en handbok i kyrkomusik för förtroendevalda och anställda i kyrkan. Mina insatser som projektledare för försöksmaterialet ”Psalmer i 2000-talet” kan säkert också haft betydelse.

Ragnar Håkansson har också arbetat med utveckling av kyrkomusikerutbildningarna. Där arbetade han bland annat för ett ökat samarbete mellan kyrkomusiker, präster och diakoner.

– Mitt engagemang i körstämman i Skinnskatteberg, där jag var konstnärlig ledare under tio år mellan 1992 och 2002, kan också ha bidragit, säger Ragnar. Och kanske har den körinventering som jag varit projektledare för och medförfattare i –boken ”Vi älskar att sjunga” – haft viss betydelse.

Men det är kyrkans körsång som Ragnars hjärta klappar för. Han ser körsången som ett sätt att nå utanför den trängre kyrkliga kretsen, och han tycker att det är viktigt att kyrkan når både barnfamiljer och dem som inte sjungit i kör tidigare.
– Deltagarna i kyrkans körer utgör ett snitt av befolkningen i Sverige. De tar med sig livsåskådningsfrågor, de ifrågasätter och kommer till kyrkan med sin tro och sitt tvivel. Därmed är körsångarna inte bara en ovärderlig musikaliskt kulturell resurs i kyrkan utan faktiskt också en vital teologisk potential.

Ragnar är nu 74 år. Just nu lägger han sista handen vid en bok om kyrkokörernas historia i Sverige. Efter fem års arbete ska boken förhoppningsvis komma ut under våren.

– Manuset är just nu hos en lektör för kritisk granskning. Under tiden bearbetar jag bildmaterialet. Jag har sökt i hundratals arkiv för kyrkokörer, plöjt jubileumsskrifter och protokoll, studerat notutgivningen, lusläst kyrkohandböcker
med mera.

Finns det någon röd tråd i boken?
– Ja, jag vill placera in körsången i ett större perspektiv där 1800-talets samhälleliga, kulturella och kyrkliga perspektiv vävs in. Det handlar om industrialismens framväxt, urbanisering, den förändrade kyrkseden, folkrörelsernas betydelse med mera. Allt samverkade till att körsången i allmänhet och kyrkokörrörelsen i synnerhet fick den unika omfattningen som den fortfarande har i vårt land. Samtidigt som kyrkorna töms på de ”traditionella” gudstjänstbesökarna fylls den istället av körsångare. Dessutom, kanske på grund av körmusiken, sker ett estetiskt uppvaknande i kyrkorna. Men om allt detta kan man läsa i boken.