Inlägg märkta med etiketten “Motsvarande”

Artikel: Organist, kantor eller något annat? – om att anställa musiker för kyrkan

Publicerad i Kyrkomusikernas Tidning Nr 6 – 2011

Inom Svenska kyrkan – som denna artikel framför allt har bäring på – har det länge varit en självklarhet att anställa professionella musiker med definierade behörighetskrav. Men musikern skall leda många amatörer i ett församlingsliv som med Kyrkoordningens målsättningsskrivning har fyra huvuduppgifter: gudstjänstfirande, undervisning, diakoni och mission. Kyrkomusikerns uppgifter utspelar sig därmed på (minst) två plan: (1) det dagliga arbetet i församlingens tjänst där den egna personen och professionen involveras och utmanas; (2) den arbetsrättsliga väv som framför allt kommer till uttryck i lag och förordning.

Redan här finns en grundläggande problematik inbyggd. Om å ena sidan Kyrkoordningen och å andra sidan lagar och förordningar står i konflikt med varandra – vems ord är det då som gäller? Och hur skall man som exempelvis arbetsgivare kunna navigera bland alla de uttalade och inneboende krav som ställs i exempelvis Medbestämmandelagen (MBL), Lagen om anställningsskydd (LAS), Arbetstidslagen, Semesterlagen, Föräldraledighetslagen, Diskrimineringslagen, Sjuklönelagen? Eller hur skall man tillämpa gällande avtal – ”Överenskommelse om lön och allmänna anställningsvillkor för anställda inom Svenska kyrkan” – på ett sätt som inte bara uppfyller bokstaven utan även avtalets anda?

Att det i sammanhanget inte sällan går snett är inget att förundra sig över. Det vore konstigt annars, med tanke på komplikationsgraden i att vara arbetsgivare och arbetstagare. Men att det sker misstag då och då behöver inte vara någon katastrof. Det mesta går med god vilja och lite tålamod att rätta till. Oftast räcker det med att sikta in sig på att lösa själva saken och inte fokusera på de personer som står i centrum för exempelvis en diskussion om förhållanden på arbetsplatsen. Och de flesta arbetsgivare vill faktiskt väl och har inte sällan en mycket stor förståelse för den enskilde arbetstagarens – i det här fallet kyrkomusikerns –personlighet, kompetensprofil, privata situation, krav och önskemål.

Men det händer då och då att det går fel, rejält fel. Och det finns en risk för att okunskap eller otålighet hos arbetsgivaren, eventuellt i kombination med orealistiska förväntningar hos arbetstagaren, skapar situationer där problem som enkelt skulle kunna ha lösts eskalerar till svårartade konflikter, ställningskrig och i värsta fall rättsliga processer i AD – Arbetsdomstolen. Stora strukturella förändringar och betydande ekonomiska åstramningar i kombination med nya vindar inom kyrkolivet kan förstärka den här problematiken. I vilket fall som helst är det lätt att trampa snett och hamna i situationer som ingen kan gå som vinnare ur.

Utöver de två aktörer som här redan nämnts, arbetsgivare och arbetstagare, finns en tredje part: de fackliga organisationerna. Traditionellt och av enkla historiska skäl har det ofta funnits en spänning mellan arbetsgivaren och facket, ibland utmynnande i ren konfrontation. Man skall inte sticka under stol med att det ibland funnits – och finns – anledningar att åtminstone bildligt höja rösten i konflikter där enskilda människor riskerar fara illa och inte få sina rättigheter respekterade.

Samtidigt måste målet för samverkan mellan arbetsgivare och facklig organisation vara en så väl fungerande arbetsplats som möjligt, där arbetets målsättning kan uppnås på samma gång som arbetsplatsen åtminstone med regelbundna mellanrum ger en antydan av en blomstrande trädgård som ger arbetsglädje mitt i vardagsmödan. Kanske är det dags att i fortsättningen, som någon myntade uttrycket, kalla arbetsmarknadens parter inte för motparter utan för medparter!

Men, som sagt, ibland går det snett. Och en ganska komplicerad struktur när det gäller kyrkomusikernas yrkesinriktningar, examensbenämningar etcetera underlättar inte heller. Här finns några fallgropar att fästa uppmärksamheten på.

Kyrkoordningen är ett styrdokument för Svenska kyrkan. Den skall givetvis respekteras, också i de få men viktiga paragrafer som reglerar förhållandena för kyrkomusikerna. Exempelvis följande (34 kap., 1 §): ”För varje församling skall det finnas anställd […] minst en kyrkomusiker som skall vara organist eller kantor”. Eller i fråga om behörighet (15 §): ”Behörig att anställas som organist är den som har avlagt organistexamen eller motsvarande examen”; ”Behörig att anställas som kantor är den som har avlagt kantorsexamen eller motsvarande examen eller som är behörig att anställas som organist”.

• Kyrkoordningens stadganden skall förstås i tillämpliga delar konkretiseras i den enskilda församlingens församlingsinstruktion. I den bör det framgå vilken typ av kyrkomusikertjänst(er) församlingen skall ha. Man bör särskilt observera (se KO 34 kap. 2 § 3 st.) att det är domkapitlet som skall besluta om kyrkomusikern skall vara organist eller kantor! En enskild arbetsgivare kan alltså inte ”på egen hand” lysa ut exempelvis en kantorsanställning om domkapitlet beslutat om att det här skall finnas en organist. Försumligheter när det gäller detta område kan få för alla involverade obehagliga arbetsrättsliga konsekvenser, något som vi just nu har flera exempel på inom landet.

• Vad avser domkapitlens roll är det också viktigt att dessa upprätthåller Kyrkoordningens regelverk och i den mån som är möjligt utövar sin tillsynsfunktion, inte minst genom att även informera om de arbetsrättsliga konsekvenser som kan bli följden av att inte göra saker och ting rätt från början.

• När det handlar om kyrkomusikerna är frågan om behörighet och kompetens i relation till examensbenämningar å ena sidan och yrkesinriktningen å den andra inte alltid så lätt att reda ut, inte ens bland dem som borde vara initierade. (Här pågår för övrigt inom Kyrkokansliet ett långt gånget arbete som tar sikte på att förenkla och förtydliga.) I korthet kan ”organist” betyda den som spelar orgel – men ”organist” är som bekant också en anställningstyp. På liknande sätt kan ”kantor” vara den som leder sången – men också en person som är anställd som ”kantor”, det vill säga en ”tjänst”. Det som ytterligare komplicerar är att den kyrkliga organisationen ofta har mycket dimmiga begrepp om vad som ingår i dessa kategoriers – organisten respektive kantorn – utbildningsprofiler, eller vilken utbildningslängd som är aktuell. Ännu en komplikation är begreppet ”motsvarande examen” i Kyrkoordningen.

Här är det på sin plats att understryka att ”motsvarande examen” i Kyrkoordningen inte är ett sätt att anvisa ett kryphål för den som egentligen saknar rätt kompetens/utbildning. Det är ordet ”motsvarande” som förtjänar att lyftas fram här: den som exempelvis har en utländsk kyrkomusikerexamen både på relevant utbildningsnivå och med adekvat utbildningsinnehåll har rätt att, om förutsättningarna är uppfyllda, bli behörigförklarad för respektive uppgift.

Men det finns idag ingen central och kompetent instans som kan göra rättssäkra jämförelser. Behovet här är därför stort, inte minst med tanke på de i Sverige allt fler kyrkomusikaliskt verksamma som har en utländsk utbildningsbakgrund.

• En näraliggande fråga är anställning av någon form av ”annan musiker” för församlingstjänst. Det är förstås inget som hindrar att man anställer en musikpedagog för rent musikpedagogiska uppgifter, till exempel bland barn eller för undervisning på instrument som en kyrkomusiker inte är utbildad för. Men arbetsgivaren måste ha kompetens nog – eller anlita rätt sådan – för att kunna göra korrekta bedömningar av ”annan musikers” kompetens i relation till musikaliska verkligheten i den aktuella församlingen. Det finns redan idag ett antal exempel på att församlingar måste hyra in externa musiker för att klara exempelvis kyrkliga handlingar eller andra gudstjänster, när man ”plötsligt” upptäcker att den anställda ”specialmusikern” inte har någon adekvat utbildning i exempelvis orgel, körledning eller relevant kunnande i gudstjänstfrågor och gudstjänstgestaltning.

Redan av denna kortfattade genomgång står det klart att frågan om kyrkomusikern i församlingen har många aspekter som alla måste skötas på ett förtroendeingivande och kompetent sätt, av alla parter. Det handlar om att respektera såväl lag och förordning (samhällets regelverk) som Kyrkoordningen (de kyrkliga stadgarna).

Men arbetsgivare och fackliga organisationer behöver se varandra som ömsesidiga resurser i ett arbete som tar sikte på att skapa optimala förutsättningar i en turbulent tid. I centrum står Svenska kyrkans uppdrag att fira gudstjänst, bedriva undervisning, utöva diakoni och mission. Tanken, ordet och handlingen, också när det gäller arbetsrätten, arbetsplatsen, arbetsgivaren och arbetstagaren, skall tjäna den fyrklövern så att den enskilde blir långsiktigt uthållig, som person och i den professionella rollen.

En sådan helhet är det vi alla behöver arbeta för!

Anders Johansson
Ombudsman Lärarförbundet

Ingela Sjögren
Förbundsordförande KMR

Kategori: Artiklar · Etiketter: , ,


annonser:

[Lena König]

Bannerannons

Bannerannons