Då och nu- om jämförandets tyranni
Så kom vi då igång med allt igen. Äntligen påskgudstjänster utan restriktioner. KRISTUS ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! Livet återvänder, men man behöver aldrig vara lugn, nu kan de vanliga vardagsbekymren återvända och oönskat ta plats i våra liv och gnaga i sinnet.
Som det här med att jämföra sig med andra åt både det ena och andra hållet, det är väl en del av den mänskliga naturen. Men det kan tippa över åt fel håll. Jag kom i kontakt med begreppet ”jämförandets tyranni” under ”Bibeln mitt i allt”, en konferens i Göteborg 2016 och där, en solig men kall aprillördag ramlade polletten ner. Nu hade jag fått ord på en företeelse som jag funderat länge på.

Att vara kyrka 2022 är en helt annan sak än för 25 år sedan. Det är enkelt att göra en vetenskaplig analys över skillnader då och nu. På det känslomässiga planet är det en helt annan sak. Inte så sällan är det vi som arbetar med barn och unga som gör det tydligt att det inte är som förr i församlingen. Allt färre konfirmander, inte så många barn i barnkören och ungdomskörer, finns det sådana? ”Vi älskar att sjunga! En inventering av Svenska kyrkans körliv” av Ragnar Håkanson och Marita Sköldberg, visar både på den nedåtgående trenden men att vi faktiskt älskar att sjunga, även om antalet körsångare har minskat.
Men så finns då jämförandetyranneriet där, som får sinnesrobönen att blekna. Du kan vara din egen värsta tyrann och det kan vara andra som kommer med nålstick på temat ”Annat var det förr- ju förr desto bättre” Det är inget fel att bära goda minnen. Vi har alltid en ryggsäck packad med igår som vi bär med oss idag. Men du kanske ska nystarta efter pandemin, rentav ny på jobbet och mer än nånsin sätter körångesten in och tankarna mal: ”Ska det komma några barn till barnkören den här terminen?” eller ”Ska det komma några barn till barnkören på söndag? Man ser och jämför hur bra det var före pandemin eller hur bra det var på förre kyrkomusikerns tid. Då var det minsann hur många barn som helst i barnkören och det kom alltid barn på påskdagen får du höra, både av din inre röst men då och då även av den du minst anar i din omgivning som ger dig ett slag i magen med ”det var bättre förr”-näven.
Det behöver vi inte, vi behöver höra att vi duger. Vi behöver på riktigt ett VI i ett starkt arbetslag och en arbetsgivare som ger oss de redskap vi behöver. En bra chef är nödvändig i den stundtals smärtsamma processen att förstå att det inte är som förr. Lite som denna sorgligt roliga historia som min vän kyrkoherden berättade. Kyrkorådet i Blåbärshult hade bett honom komma på kyrkoråd, för att tala om att kantorn inte skötte sig. Det var bara fem barn i barnkören och för några år sedan var det i alla fall 15 barn. Herden var väl förberedd och kunde berätta att kantorn nu hade 100 % av alla barn i åldersgruppen med i kören, förr var det mindre procent än så, men faktum är att om skolan lägger ner och folk flyttar därifrån till Lingonmåla så blir det barnbrist i Blåbärshult och det kunde varken han eller kantorn stå till tjänst med, utan det fick de jobba på själva.
Vi har alla gamla bilder att brottas med i en ny verklighet, men låt oss befria oss från jämförandets tyranni på alla plan. Hjälp och stötta varandra och ge varandra guldkorn,så länge vi kan säga idag (Hebréerbrevet 3:13) Här kommer mitt guldkorn: Sv. Ps. 155 vers 3. Herren lever, orden når oss! Se, jag gör allting nytt. Framtiden väntar, res dig, gläd dig som människa.