Dal Segno

Publicerad: 21 oktober 2022

Hösten är här. Inga restriktioner och nu kan saker bli av. Det är helt enkelt dags för omtag av både det ena och det andra.  Körarbetet exempelvis. i de flesta fall inte nystart och inte helt från början utan ett stycke in i arbetet, kanske mitt i ett verk som man övat in innan pandemin och nu äntligen ska framföras.  Om nu inte körsångarna hittat på annat att fylla livet med under tiden  och den kyrkliga seden liksom kommit av sig. Men vi sjunger aldrig på sista versen, för att citera Ragnar Håkanson.  Vi tar nya tag,

Och vi behöver förhoppingsvis inte ta det helt från början utan  ta det dal Segno,  fast det vill till att ha ork, tålamod samt insikt och förståelse från arbetsgivare och församling om hur situationen ser ut. Alltså en riktig och sann omvärldsanalys, så att vi gemensamt får modet att möta den bilden och utgå därifrån. “Förr” kommer aldrig tillbaka, även om det eventuellt var bättre.  Vi kan hamna i hopplöshetsdiket om vi inte passar oss. Ett skutt upp på hoppfullhetsvägen är att rekommendera. Om vi tar tjuren vid hornen är det större chans att vi får befinna oss mitt i musiken länge och det blir långt till al Fine och sista versen. 

 Nu är det också dags för Dal Segno  i arbetet med musiken i Kyrkohandboken. När nuvarande kyrkohandbok antogs 2017 tog kyrkomötet ett beslut om att den liturgiska musiken skulle kompletteras med fler tonsättningar. (Se för övrigt artikel i KMT 9 och detta nummer sid 16)

“Man kan säga att remissarbetet förde med sig ett nytt intresse och ny kunskap om liturgi och gudstjänst i små och stora församlingar”

Karin Wall-Källming. Redaktör för KMT, tidigare kyrkomusiker och stiftsmusiker i Linköpings stift. Foto: Mia Karlsvärd

Saker behöver mogna. När det första förslaget till kyrkohandbok kom 2012 var kritiken inte nådig, framför allt kring processen. Jag vet. Jag läste de flesta av remissvaren kring musiken från 500 församlingar.  Stränga kategoriseringar. Många tyckte dock att en hel del av det nya var åt rätt håll, ja t.o.m. bra. Främst rasande man som sagt över själva processen och att vi som arbetar mest med musiken, vi kyrkomusiker,  inte var med i beslutsleden. Vi måste komma ihåg vilken tid vi levde i vid framtagandet. Det var ungefär 35 år sedan förra handboken. På vissa håll var det en liturgisk utarmning, den bilden såg jag tydligt genom mitt stiftsarbete. Man upplevde en brist på alternativ musik och man strök helt enkelt de liturgiska momenten, ett efter ett. Så ropet till Gud ersattes av ingenting. Lovsången till Gud ersattes av ingenting. Credo, jo det läser man, men prefation och Sanctus: ingenting Ja ingenting fick vara heligt! Jo, möjligen  Agnus Dei som ännu inte blivit utröstad i mässorna. Vi ska också ha i minnet att Svenska kyrkans musikråd också var avskaffat! Det sades inte fylla någon funktion. 

Men sedan vände det. Man kan säga att remissarbetet förde med sig ett nytt intresse och ny kunskap om liturgi och gudstjänst i små och stora församlingar. Och vi behövde 10 år på oss för att komma på rätt köl. Det finns nu en större och bredare insikt om musikens betydelse för Svenska kyrkans fortlevnad. Den hade man inte för 100 år sedan enligt Ragnar Håkanson ( ur  Kyrkokörernas historia)  Allt har inte blivit sämre. Svenska kyrkans musikråd finns återigen. Det finns musikstipendier och liturgipris. En speciell musikkommitte arbetar med musiken i Kyrkohandboken och nu inbjuds du att bidra.  Gör det!  Det finns flera alternativ:  skriv själv, föreslå andras musik och om du blir ombedd att prova ny musik, gör det grundligt och ge konstruktiv feedback. Hebreerbrevet 3:13  Uppmuntra varandra varje dag, så länge man kan säga idag, så att ingen av er låter sig förledas av synden och förhärdar sig.