Farhågor och stolthet om orgelvård

Ledare – Karin Wall-Källming

Är det så att du får ett stråk av dåligt samvete så fort du hör ordet orgel? Du har inte övat som du ville eller rentav borde? Inte stämt rörstämmorna? Haft dålig koll på diverse mätare? Du är inte ensam. Det här orgelinriktade KMT-numret är just till dig, ett upprättande av att du kan och har gjort mer än du tror och har du inte det, kan du enkelt fixa till det.  Samtidigt sänder vi en tacksamhetens tanke till de i kåren och runtomkring som älskar luftlådor och abstrakter, som kan ta vid när vi själva inte räcker till. Dagens text är följande:

Det hände sig vid den tiden att ett helt stift skulle orgelinventeras. Stiftshandläggaren, (SH) tillika den orgelsakkunnige, utfärdade därför ett påbud att alla kyrkomusiker skulle bege sig var och en till en stad i det kontrakt de hörde hemma, för att få information om vad som gällde. SH konstaterade omgående att intresset var svalt, man ursäktade sig med att det var ”nån annan” som skötte orglarna och att man själv inte brydde sig.  SH blev vred och gick till översteprostarna som befallde folket att genast bege sig åstad, ehuru detta kunde påverka tilldelning av KAE. SH fick också rådet att dela bröd och vin samt ordna fika och lunch. Det skulle kunna få folket att komma, det är sedan gammalt.

“Var stolta över att ni gör er del för att hålla det klingande kulturarvet levande”

SH kom även på att folket kunde blidkas och känna sig bekväma genom att ställa en inledande men oväntad fråga som alla kunde svara på. Detta borde lossa tungans band och få folket att öppna sina hjärtan och sina dörrar så att SH kunde fullgöra sitt uppdrag.  Frågan löd: Vilken är den sämsta/värsta orgel du måste spela på/har spelat på i gudstjänstsammanhang?   Folket började genast att tala om tungor och skrikiga stämmor i öronhöjd och tog sig sedan glatt an nästa fråga: Vilken orgel trivs du bäst med?   Nu kunde SH presentera vad en kyrkomusiker måste göra och delade ut anteckningsböcker till orgeljournal, det räckte och blev över. SH blickade ut över de församlade, förvissad om att de aldrig mer skulle glömma äppelskrottar och bullrester vid spelbordet och uttalade de förlösande orden : Var inte rädda, var stolta  över att ni gör er del för att hålla det klingande kulturarvet levande”. Och folket viftade med sina böcker och ropade ”Svårare än så behöver det inte vara”.  Gud vi tackar dig.

Kom att tänka på min stora familj där alla 6 barnen hade varsin köksdag, som främst bestod av att fixa i ordning köket runt kvällsmaten. Torsdagen var minstingens dag. Redan på onsdagen börja han oja sig och beskyllde familjen att gömma disk på rummen, så att han skulle få det extra jobbigt.  Vi skrattade väl lite, men så en dag kom tillfället att analysera situationen med lillebror. Vi tog tid på i -och ur-plock i diskmaskinen, ca 25 minuter och kom fram till att det tog längre tid att oja sig än att bara göra det. Man kan sen vara stolt över att man gjort något bra för familjen och att man kan diskmaskinen. Och bäst av allt: Sen är man fri att göra vad man vill! En kyrkomusiker måste göra det en kyrkomusiker är ålagd, men det behöver inte vara så svårt och sen är vi fria att hänge oss åt annat.

Karin Wall-Källming,
redaktör för KMT, tidigare kyrkomusiker och stiftsmusiker