Historik
Föreningen bildades år 1897. Den nationella organisationen Sveriges Allmänna Organist- och Kantorsförening kom till först år 1901 efter en uppvaktning hos kung Oscar II, ecklesiastikdepartementet och Musikaliska Akademien. Den nationella organisationen kom så småningom att byta namn till Kyrkomusikernas Riksförbund KMR.
Målsättningen för såväl den nationella organisationen som de snabbt framväxande stiftsföreningarna var densamma: att arbeta för kyrkosångens och kyrkomusikens höjande, verka för enighet och god anda inom organist- och kantorskåren samt ett förbättrande av denna kårs ställning i allmänhet. Konkret innebar detta för det framväxande kyrkomusikaliska facket på både nationell och stiftsnivå att arbeta för att kyrkomusikerna i Sverige blev statligt anställda och i detta avseende likställda med prästerna.
Det krävde ett arbete som blev både intensivt och långvarigt. Först 1950 kom Kyrkomusikerstadgan vilken året därpå blev Kyrkomusikerförordningen. Denna statliga reglering är den mest betydelsefulla händelsen i svensk kyrkomusikalisk historia och blev grogrunden för den nästan explosionsartade utvecklingen av kyrkomusiken på alla plan. Idag har svenska körer, orgelbyggerier och orgelspelare en internationellt välkänd kvalitet.
Den radikala förändringen med anledning av Kyrkomusikerförordningen innebar att de som utbildade sig till organister vid den enda institutionen Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för första gången hade möjlighet att få heltidsanställning som organist med kyrkan som huvudarbetsgivare. I en övergångsperiod var den ofta kopplad till fyllnadstimmar inom skolan. Tidigare hade det varit så att en organists huvudsakliga tjänstgöring ägde rum inom skolans ram och att man dessutom spelade i kyrkan. Ett annat viktigt resultat av Kyrkomusikerförordningen var att de s.k. klockartjänsterna försvann och skolkantorstjänsterna blev den tjänstetyp som gällde.
På stiftsplanet skedde också förändringar. Domkapitlet fick det allmänna inseendet över den kyrkomusikaliska verksamheten i stiftet, den närmare tillsynen inom varje kyrkomusikerdistrikt blev en uppgift för kyrkorådet och kyrkoherden. Kyrkomusikerföreningen i de olika stiften kom att ha en viktig funktion som facklig företrädare för kyrkomusikerkåren. Innan beslut i kyrkomusikaliska frågor togs i Domkapitlet granskades ärendena av Domkapitlets musiksakkunnige, som var domkyrkoorganisten, av Domkapitlets jurist och av den facklige företrädaren, alltså stiftsombudet.
År 1990 upphörde Kyrkomusikerförordningen, och kyrkomusikerna blev kyrkokommunalt anställda. Oppositionen mot förändringen var inom kyrkomusikerkåren mycket stark men det samlade resultatet av övergången från statlig till kyrkokommunal anställning blev dock positiv främst genom tidlistan, som stiftsföreningarnas stiftsombud hade som underlag vid förhandlingar med arbetsgivarsidan om olika tjänsters procentuella omfattning. Domkapitlets tidigare roll rörande det allmänna inseendet över den kyrkomusikaliska verksamheten i stiftet var borta och alla förhandlingar skedde på det församlingsmässiga lokalplanet. Tidlistans positiva procenträkning ledde till ett utökat antal kyrkomusikertjänster till gagn för den kyrkomusikaliska nivåns höjande.
År 2000 ägde ”skilsmässan” mellan stat och kyrka rum. Sedan dess har frågor kring finansiering och utformning av kyrkomusikerutbildningarna varit aktuella, likaså var ansvaret för rekrytering ska ligga.
Att stimulera unga människor att satsa på det kyrkomusikaliska yrket är en av stiftsföreningens allra viktigaste uppgifter.
Delar av texten är hämtade från Göteborgs Stiftsförenings sida.