25 mars 2021

”Psalmboksrevisionen behöver tydliga direktiv”

KMT Debatt

Kyrkostyrelsen behöver ge det vidare arbetet med psalmboksrevisionen klara och tydliga riktlinjer redan från början, annars riskerar arbetet att förlora styrfart. Det får inte bli som vid förra revisionen 1969–1986 då nya uppdrag med skiftande innehåll fortlöpande lades på psalmkommittén.
Det säger Per Olof Nisser, l
edamot av och senare sekreterare i 1969 års psalmkommitté. Han har kritiskt läst förstudien inför revisionen av 1986 års psalmbok och delar med sig av sina reflektioner exklusivt till KMT:s läsare.

Förstudien inför psalmboksrevisionen är genomtänkt, välbalanserad och förtroendeingivande. Det är att hoppas att den fortsatta processen håller samma nivå, skriver Per Olof Nisser. Foto: Fifi Ström

Förstudien inför psalmboksrevisionen är genomtänkt, välbalanserad och förtroendeingivande. Det är att hoppas att den fortsatta processen håller samma nivå, skriver Per Olof Nisser. Foto: Fifi Ström

I förordet till 1816 års psalmboksförslag ventilerar Johan Olof Wallin sina tankar kring en psalmboks väsen, uppgift – och åldrande.  Om de gamla psalmerna, ”nationalklenoder”, som han kallar dem, säger han att de ” kanske någon gång vart århundrade, må besigtigas och, der så är af nöden, afdammas”. Med detta mått borde vi i Svenska kyrkan ha väntat till 2030 med att så smått planera en revision av 1937 års psalmbok. Men Wallin hade också ett annat mått: tidens förändringar av våra livsomständigheter och tankemönster. Psalmboken blir existentiellt akterseglad. Första advent 1820 konstaterade han, då domprost i Västerås, i sitt invigningstal av den nya psalmboken att en gång ”blir ock denna bok gammal”.

Samma sak visste vi i 1969 års psalmkommitté. Tempora mutanturnos et mutamur in illis, tiderna förändras och vi med dem, och det i ett accelererande tempo. Psalmkommittén visste att den inte formade en psalmbok för sekler, även om vi ibland kunde tycka så. Ett mått av självkänsla och tro på att man ser något nytt och skapar något unikt har präglat varje psalmboksrevision århundradena igenom.  I detta ligger en positiv drivkraft.

När nu en förstudie av en psalmboksrevision officiellt överlämnats till Svenska kyrkans kyrkostyrelse kan man anta att den fortsatta processen kommer att präglas av ett förhoppningsvis lagom doserat stöd i en sådan självkänsla.

En förstudie är en förstudie och inte en revision, men en viktig förutsättning. Hade 1969 års psalmkommitté haft motsvarande arbete i ryggen 1969 hade det sparat mycket arbete och tid.

Om förstudien, ledd och väsentligen formulerad av Henrik Tobin, är bara sammanfattningsvis att säga att den är genomtänkt, välbalanserad och förtroendeingivande. Det är att hoppas att den fortsatta processen håller samma nivå.

Jag har läst studien utifrån mina erfarenheter som ledamot av och mot slutet som huvudsekreterare i 1969 års psalmkommitté. Följande är några personliga reflektioner kring några, som jag tycker, viktiga enskildheter i materialet. Jag utgår för enkelhetens skull från att slutprodukten blir en tryckt bok och tar inte ställning till om och hur ett eventuellt val av annan publiceringsform kan komma att påverka innehåll och bruk.

Vid psalmboksrevisionen 1969–1985 saknades formella direktiv. Processen försinkades och försvårades därför av att nya uppdrag med skiftande innehåll fortlöpande lades på psalmkommittén, menar Per Olof Nisser. Foto: Lars Bergström

Vid psalmboksrevisionen 1969–1985 saknades formella direktiv. Processen försinkades och försvårades därför av att nya uppdrag med skiftande innehåll fortlöpande lades på psalmkommittén, menar Per Olof Nisser. Foto: Lars Bergström

 

Direktiv för revisionen

Utan direktiv kan inte ett revisionsarbete bedrivas. För psalmboksrevisionen 1969–1985 saknades sådana i formell mening. Processen försinkades och försvårades därför av att nya uppdrag med skiftande innehåll fortlöpande lades på psalmkommittén. Man sjösatte en kommitté som fick formulera sina mål själv och till det navigera efter varierande kursorder. I vilken mån detta negativt påverkade resultatet är svårt att avgöra men arbetsprocessen som sådan komplicerades uppenbart.

Eftersom direktiven ska fastställas av kyrkostyrelsen efter att kyrkomötet har hörts under hösten 2021 uppstår nu ett slags arbetsvacuum. Förstudien pekar på att bland annat vissa förberedande undersökningar liksom förberedelser för insamling av nya texter och melodier kan göras under denna mellantid. För detta och vidare planering behövs vissa riktlinjer, fastställda av kyrkostyrelsen.  Det kan vålla en utomstående läsare lite problem att avgöra skillnaden mellan riktlinjer och direktiv. Är riktlinjer ett slags provisoriska direktiv? En kanske rimlig tolkning kan vara att riktlinjerna och den diskussion som studien för om dessa ska bilda en grundval för utformningen av direktiv. Någon principdiskussion om innebörden av begreppet ”direktiv” förs inte, såvitt jag kan se.  En kvalificerad gissning kan vara att kyrkostyrelsen uppdrar åt Tobin och arbetsgruppen att utarbeta ett förslag till direktiv inför höstens kyrkomöte, på grundval av de överväganden och det material som förstudien redovisar.

På direktiven bör man ställa kravet att de skall vara tydliga och klara, övergripande och precisera syftet med processen och dess huvudriktning. Direktiven bör formuleras så att hela arbetsprocessen omfattas och tilläggsbeslut och ändringar så långt möjligt undviks. Samtidigt bör de inte byråkratisera processen mer än nödvändigt utan medge det exekutiva organet så pass mycket rörelsefrihet att inte varje småärende måste förankras i kyrkostyrelse eller kyrkomöte.

Revisionens två huvudspår: nya och gamla psalmer

En psalmboksrevision har i alla tider omfattat två huvudåtgärder: dels att ta ställning till och hantera den gällande psalmbokens psalmer, både text och musik, dels att ta ställning till om och i så fall vilka nya psalmer som ska införas i den kommande psalmboken. I förstudien betecknas detta som två parallella spår. För vartdera spåret har man presenterat tre vad jag skulle vilja kalla volymalternativ: liten, mellanstor och stor. De relateras i sin tur till tidsåtgång och kostnad: ju mindre man gör desto snabbare går det och billigare blir det. Även ett fjärde alternativ antecknas men utvecklas inte: ”ett alternativ [med komplement] där ingen revision av befintlig psalmbok (1986) görs, men att komplementet publiceras antingen som ett särskilt ’fast’ tillägg eller i form en kontinuerligt föränderlig psalmbank”. Jag återkommer till detta senare.

Nya psalmer: alternativ Litet

För spåret Nya psalmer innebär de tre alternativen en ungefärlig omfattning om följande antal verk: liten 100 verk, mellanstor 175 verk och stor 300 verk.  ”Av såväl principskäl, tidsaspekter och kostnadsbild bedöms alternativet Litet vara det optimala för Nya psalmer”, säger förstudien.  Valet tycks också vara betingat av att man inte vill utöka psalmbokens volym utöver den nuvarandes 700 psalmer. Det är på ett sätt tilltalande; klumpiga psalmböcker i handen och på psalmboksbrädan i kyrkbänken är inget eftersträvansvärt. Alla psalmböcker i vårt lands närmaste konfessionella omvärld har reviderats sedan 1986 och uppvisar ett omfång från 700­ till 991 psalmer.

Vilka principskäl som ligger bakom förslaget framgår inte. Här kan läsaren bara spekulera. För min del kan det handla om följande. Å ena sidan ska man konstatera att tillgången på ny psalm är stor. Man skulle kunna fylla fler psalmböcker med enbart nyskrivna psalmer av god kvalitet. Urvalsprocessen torde denna gång bli mer krävande än vid föregående revision. Det gäller både kvantitativt och i någon mån kvalitativt: den genomsnittliga kvalitativa nivån på insända bidrag kommer troligen enligt min bedömning att vara högre än då. Verksamheten vid Anders Frostensonstiftelsens psalmskola är ett exempel på strävan att utveckla svenskt psalmskrivande och har efter min uppfattning satt sina kvalitativa spår.

Det blir med andra ord svårare att välja. Å andra sidan förefaller psalmskrivandet ha accelererat och intrycket att psalmboksrevisionen startas mitt i en aktivt pågående skapelse- och utvecklingsprocess är ofrånkomlig. Man ska därför vara medveten om att man med en totalrevision av psalmboken stannar upp mitt i en pågående rörelse. Det finns inga skäl att tro att antagandet av en ny psalmbok skulle betyda att en sådan process då når sin slut- och höjdpunkt. Den kommer med all sannolikhet att fortsätta och på sitt sätt utmana den befintliga psalmboken. Beslut är beslut, men den eftertänksamma frågan kan gott få ställas varför man stannar hjulet just här och nu. På den punkten kan jag se en avgörande skillnad från läget 1969. 1937 års psalmbok, den som skulle revideras, var gammal redan när den kom brukade man säga. I praktiken var den en förlängning av den wallinska psalmboken 1819. Det medförde bl.a.  att språnget mellan ny och gammal psalm 1969 var betydligt större än det kommer att vara nu. Det må vara, men mer avgörande är att man då också steg över en tydlig tröskel som, om jag får ta i, innebar att själva psalmbegreppet nyformulerades.

Flera faktorer bidrog. Dels hade Kyrkovisor för barn 1960 inneburit något av en revolution med sina texter och melodier.  Vi fick en ny psalmstil.  Till detta bidrog också dels den s.k. andliga visvågen från mitten av 1960-talet, med sina ekumeniska och internationella rötter, och dels Hymnologiska institutets nydanande arbete. Med all uppriktig respekt för bidragen från de många begåvade textförfattare och tonsättare vi fått se de senaste decennierna är det dock nu inte fråga om någon tröskel av detta slag utan om en förlängning, utveckling och komplettering av traditionen från 1986 års psalmbok. Den är naturligtvis både välkommen och önskvärd. Skapandet av nya psalmer är ett sundhetstecken i kyrkan världen över.

Jag menar nu inte heller att man, som i början av 1900-talet, ska invänta någon ny Johan Olof Wallin. Han kom aldrig. Men tiden springer snabbt ifrån också nya psalmer. Sammanfattningsvis är därför den föreslagna begränsningen av antalet nya psalmer i en ny psalmbok med hänsyn till detta och till den pågående rörelsen välmotiverad, förutsatt att man samtidigt skapar utrymme för att inom en rimlig tidsrymd ersätta/komplettera detta urval med ett nytt utan att det behöver dra med sig en totalrevision av hela psalmboken. Detta perspektiv är uppmärksammat i förstudien, där det t.o.m. antyds att föråldring kan drabba nya psalmer redan under pågående revision: ”En längre projekttid riskerar också att göra ’slutprodukten’ inaktuell samtidigt som det inte kan uteslutas att psalmutvecklingen under tiden tar nya vägar.” En riktig och viktig anmärkning.

Per Olof menar att urvalsprocessen av nya psalmer för den psalmboken kommer att bli ännu mer krävande den här gången. Foto: Lars Bergström

Per Olof menar att urvalsprocessen av nya psalmer för den psalmboken kommer att bli ännu mer krävande den här gången. Foto: Lars Bergström

Gamla psalmer: alternativ Mellanstor

För spåret Den svenska psalmboken 1986 anger förstudien tre alternativ:

Liten: endast språkliga justeringar inklusive eventuella musika­liska konsekvensändringar.

Mellan: språkliga justeringar inklusive eventuella musikaliska konsekvensändringar, samt att lyfta in och lyfta ut psalmer.

Stort: språkliga justeringar samt att lyfta in, lyfta ut och, vid behov, utöver språkliga justeringar även i andra avseenden revidera de psalmer som ska behållas.

 

Här menar förstudien att ­alternativen Litet respektive Stort ”inte [är] att rekommendera” och stannar för alternativet ”mellanstor”.

”Litet ” kunde i sig vara motiverat utifrån gudstjänstutskottets markering 2016 att ”Den svenska psalmboken fortfarande fungerar väl”. Det kunde motsvara det fjärde alternativ som nämnts ovan, där en lättjusterad psalmbok 1986 kombineras med ett kompletterande tillägg av nya psalmer. En ”lättjustering” kunde innebära att de liturgiska sångerna nr 695–700 ersätts eller flyttas ut, se nedan, att vissa texter och melodier i 1986 års psalmbok ändras därför att deras upphovspersoner så önskar eller av andra uppenbara skäl.

Alternativet Liten är, med den formulering det fått i förstudien, dock uteslutet redan av formella skäl. En revision av 1986 års psalmboks avdelning Liturgiska sånger, nr 695–700, måste företas till följd av de ändringar som skett i och med revisionen av Kyrkohandbok för Svenska kyrkan 2017. Det var utgångspunkten för motion 47 vid 2016 års kyrkomöte som låg till grund för beslutet om en revision.

På den här punkten är det angeläget att ställa frågan om det är lämpligt att knyta två av Svenska kyrkans gudstjänstböcker så nära till varandra att en revision av den ena automatiskt drar med sig en revision av den andra. De praktiska och ekonomiska konsekvenserna blir stora. Man kan också parentetiskt notera att kyrkohandboken sedan början av 1800-talet har reviderats med tätare tidsmellanrum än psalmboken. Rimligare vore att placera de liturgiska sångerna i det utdrag ur kyrkohandboken som brukar sammanbindas med psalmboken. Problem med hänvisningar till kyrkornas nummertavlor och sådant bör kunna lösas utan svårigheter och kan i vart fall inte vara skäl nog att behålla den ordning som infördes psalmboken i och med 1986 års psalmbok. Olägenheten med detta arrangemang förutsågs inte av 1969 års psalmkommitté.

Förstudien noterar att förarbetet för detta spår i revisionen blir tidskrävande. Det gäller också själva huvudrevisionsprocessen, fr.a.  det moment som innebär justeringar av äldre psalmer. När man här rekommenderar alternativet Mellan och inte Stor framstår inte någon väsentlig skillnad. Mellan glider lätt över i Stor eftersom gränserna är så otydliga och tunna. På den punkten krävs en betydligt mer bestämd precisering. Skillnaden mellan Mellan eller Stor kan knappast avse förhållandet till den enskilda text – eller melodi – som ska justeras.  En sådan bearbetning ska naturligtvis alltid vara fullständig. Vissa texter kräver mindre ingrepp, andra större, men alla bearbetningar är i en mening totala dvs. motsvarar modell Stor. Det är en tydlig lärdom man kan dra av erfarenheterna från revisionen 1969–85.  Om skillnaden mellan Mellan och Stor revision avser att man viktar vilka psalmer som ska justeras eller inte generösare i alternativet Mellan men strängare i alternativet Stor bör det anges. Men då krävs kriterier för bedömningen. Användningsfrekvens kan vara en sådan, ämnesfördelning en annan, teologiska perspektiv en tredje, historie- och kulturhänsyn en fjärde, ekumeniska hänsyn en femte. En övergripande volymbestämning kan också ge en vägledning. Om exempelvis siktet på psalmbokens storlek skulle vara 700 psalmer, varav 100 skulle vara nya, skulle 600 av 1986 års psalmbok behållas.

Ett ord om användningsfrekvensen. Det är märkligt att det inte funnits någon form av officiellt åliggande från Svenska kyrkans sida om att föra förteckning över vilka psalmer som använts åtminstone vid Svenska kyrkans huvudgudstjänster. De undersökningar som nämns i förstudien ger inte tillräckligt underlag för en seriös bedömning av vilka psalmer som använts, vilket förmodligen inte heller var avsikten. För att få ett någorlunda vederhäftigt underlag för en sådan krävs inte bara geografisk spridning utan också spridning över kyrkoårstid: gudstjänstlivets alla tre årgångar måste vara representerade. Revisionsprocessen får här täcka den mångåriga försummelse som tillåtits äga rum. De kompletterande undersökningar som är önskvärda, exempelvis bland kyrkobesökare och andra, ger bilden av en omfattande del av revisionsgruppens kommande arbete.

När förstudien betonar att en särskild kriterieförteckning behöver skapas i revisionens första fas är det alltså värt att understryka. Det gäller inte bara innehållet i en Svenska kyrkans psalmbok utan också riktmärkena för hur man hanterar materialet.

Psalmboken förvaltar ett arv av andliga traditioner. Det måste vi vara varsamma med menar Per Olof Nisser. Foto: Mats Karlsson

Psalmboken förvaltar ett arv av andliga traditioner. Det måste vi vara varsamma med menar Per Olof Nisser. Foto: Mats Karlsson

I diskussionen om äldre psalmer är det angeläget att hålla fast vid att psalmboken inte är vilken sångbok som helst. Den är, tillsammans med övriga kyrkors psalm- och sångböcker, unik inte bara som fungerande bok för kollektiv sång ­– var i samhället finner man något motsvarande? – utan framför allt som förvaltare av ett arv från skilda tider och andliga traditioner. Den representerar ett längdsnitt genom den kristna kyrkans historia. Vid den revisionsprocess som pågick de första årtiondena av 1900-talet formulerades förhållandet mellan gammal och ny psalm så: ”mildhet mot det gamla, stränghet mot det nya”. Vid revisionen 1969–85 fanns fortfarande en atmosfär av detta kvar. Bearbetningarna av äldre psalmer väckte stundom våldsamt motstånd, inte så mycket inomkyrkligt som så att säga halv- eller utomkyrkligt. De gamla psalmerna var monument som inte fick röras. En av de många skarpa kritiker som 1985 granskade förslaget till ny psalmbok med gamla och nya psalmer, fylldes av fasa och publicerade (med stöd av titeln på en då populär film) sin kritik under rubriken ”Döda poeter i dåligt sällskap”. Motsvarande upprördhet kan vi inte vänta oss nu.  Psalmboken är inte en folkbok som förr, psalmkunskapen är för de flesta nog obefintlig och en psalmboksrevision inte allmänt intressant.  Undersökningar, större och mindre, tenderar att visa att den ”klassiska ”psalmen – medeltida hymner, Luther, Spegel, Wallin och också vår tids Anders Frostenson – har fått maka sig undan för 1800-talets väckelsesång och enstaka exempel på psalmer från senare tid. I detta läge bör man nog vara lite extra aktsam om våra gamla psalmer. Detta sagt i medvetande om att det förvisso finns gamla psalmer i psalmboken som nu kan ha spelat ut sin roll.

De ekumeniska och kommunikativa perspektiven

1986 års psalmbok kommer kanske att gå till kyrkohistorien främst som exempel på en ekumenisk manifestation. Bakom de 325 inledande psalmerna låg ett unikt svenskt ekumeniskt samarbete. Det nydanande var samarbetsförmågan och synen på psalmboken; urvalet av psalmer var till största delen en sammanfattning av vad som i praktiken redan sjöngs gemensamt. Med hänsyn till resultatet kan man i en kritisk backspegel fråga sig om inte hänsynen till Svenska kyrkan och dess psalmstradition ändå tilläts spela en dominerande roll.  Svenska kyrkan å sin sida bar på ett sedan hundra år uppdämt behov av att få sjunga de många härliga väckelsesångerna. En här icke nämnd företrädare för den frikyrkliga sången muttrade lite besviket att man tagit in alldeles för mycket nattståndet väckelsesångsmaterial. I gengäld fick den frikyrkliga artigheten mot Svenska kyrkan till resultat att deras sångböcker tog upp klassiskt lutherskt material som med all sannolikhet på sina håll aldrig skulle komma till användning. Får man diskutera värdet av en sådan manifestation?

Läget är idag annorlunda. Den ekumeniska kartan i landet har ritats om, någon gemensam psalm- och sångboksrevision är inte aktuell och en gemensam ekumenisk ”psalmkanon” förmodligen svår att fastlägga. Förstudien visar att ekumeniska överläggningar inletts. Att en svenskkyrklig psalmboksrevision ska äga rum i en ekumenisk kontext känns självklart, men syftet tycks svårt att precisera. Psalmens praktik, där man tar tillvara psalmsångens potential som ekumenisk gemenskapsskapande handling, vore värd en särskild satsning men ligger naturligtvis utanför revisionens arbetsområde, men de fortsatta ekumeniska samtalen kan förhoppningsvis leda till ett gemensamt arbete kring denna psalmens grundläggande ekumeniska funktion. ”Kanske skola vi sjunga oss samman” frågade kyrkoherden Bengt Jonzon i Gävle 1936; ja, kanske det. Kanske de ekumeniska överläggningarna nu utmynnar i en bilateral överenskommelse om en helt eller delvist gemensam psalmbok? Namnet ”Den svenska psalmboken” torde i vart fall ha spelat ut sin roll såvida man inte betraktar det som ett sedan 1543 inregistrerat varumärke.

Det ekumeniska samtalet har inte minst en informativ funktion. Det kommunikativa perspektivet har också lyfts fram i förundersökningen. Mot bakgrund av den kritik, berättigad eller inte, som riktades mot delar av arbetet bakom 2017 års kyrkohandbok, liksom av erfarenheterna från föregående psalmboksrevision är detta viktigt att uppmärksamma så som förstudien gjort. 1969 års psalmkommitté ägnade särskild uppmärksamhet åt kommunikationen med omvärlden. I rader av publikationer, större och mindre informationssamlingar, studiesatsningar kring text- och musikprov, korrespondens med mera sökte vi göra vårt arbete så genomskinligt och öppet som möjligt för synpunkter och kritik. Jag tror detta var till fördel både för klimatet kring revisionsarbetet och för arbetsresultatet.

Psalmboken som gudstjänstbok.

Psalmboken tilldelas i förstudien olika roller: sångbok, gudstjänstbok, pedagogiskt material, andaktsbok, kulturdokument, språkreferens. Något svävande skriver man att ”den ska fortsätta vara något av den gudstjänstbok som den redan idag i viss mån är”. Sammanfattningsvis görs dock ett slags precisering: ”Psalmen är primärt en försam­lingsfråga, den hör primärt till gudstjänstens sammanhang och den ska primärt kunna sjungas av en grupp människor tillsammans.” Av direktiven bör framgå att detta är revisionens huvudriktning: psalmboken är inte gudstjänstbok bara ”i viss mån”, knytningen till gudstjänsten är istället dess särskilda signum.  Den anknytningen framställs ibland som avgränsande i förhållande till andra områden av det kyrkliga verksamhetsfältet – behovet av sånger och texter för ungdomsverksamhet, diakoni, privatandakt, själavård osv. Till det kan göras två anmärkningar. Dels är nog föreställningen att psalmboken skulle kunna fungera som sångbok vid möten med Sveriges Unga mer ett uttryck   för en tiderna igenom återkommande from förhoppning än något som svarar mot ett reellt behov. På det kan Svenska Kyrkans Unga svara bättre än jag, men mitt intryck är att ungdom söker sig till, finner och skapar själv de sånger som den behöver. Och repertoaren skiftar snabbt. Vart har t.ex. 1970- och 80-talets storhit ”Guds kärlek är som stranden” tagit vägen? Den förefaller nu mer ha fäste i en medelålders generation. Samtidigt är ungdomens röst självklar och viktig att höra under revisionsprocessen. Dels, och det är kanske än viktigare, måste den inställningen betyda att man då också ser själva gudstjänsten som något avgränsande. Ser man däremot gudstjänsten som församlingens gemensamma celebrerande av Guds närvaro här och nu innesluts allt där. Var och en som kastar en blick i våra psalmböcker alltifrån 1695 kan också snabbt konstatera att psalmen aldrig varit fängslad i ett obevekligt rituellt nät. Som gudstjänstbok med sina olika facetter är psalmboken både sångbok, andaktsbok, kulturdokument och kan erbjuda pedagogiskt material och tjäna som språkreferens. Utan att förlora sitt idiom som gudstjänstbok.

 

 

 

annonser:

[Kyrkomusik.se]

Bus academy

Djurö

[Immanuelskyrkan]

Bannerannons