Pandemin klingar av, allt börjar återgå till det normala och vi kan äntligen ha körövningar, fira gudstjänst och både genomföra och uppleva konserter och allt annat som inte varit möjligt p.g.a smittspridningsrisken. På vägen har vi lärt oss en hel del, bland annat om ny teknik, som vi tar med oss in i det fortsatta arbetet. Tänk vad ett digitalt möte kan vara bra istället för långa och numera dyra resor. Men precis när vi skulle luta oss tillbaka och nöjt konstatera att det som inte dödar, det härdar, kommer nästa dråpslag. Vladimir Putin drivs tydligen av en i alla bemärkelser unken och gammal idé och skrider nu till verket. Ryssland ska bli stort igen och det med alla medel. Vilken dålig idé!
Bilder på förödelse, lidande och död och människor som flyr undan ondskan i varje nyhetssändning. Vad ska vi ta oss till? Hur ska vårt Kyrierop ta form i praktisk handling? Svensk psalm 591 kommer osökt för mig: Det kan vi göra för rätt och för fred, vi kan be, vi kan ge, vi kan stå emot och ha ett hopp att rättfärdighetens sol för alla ska gå opp.
Musiken skänker tröst till människan och den bollen är vi kyrkomusiker snabba på, tillåt mig att säga som vanligt. Det kan vi ge! Det planteras idéer och det sprids och utvecklas i arbetslagen och blir till förbönsgudstjänster, konserter och manifestationer. Via sociala medier sprids snabbt Ukrainas nationalsång för orgel och för kör, liksom annan ukrainsk musik inkluderat liturgier och hymner.
”Kyrkomusiken är viktig och kyrkomusikern är en viktig i församlingsbygget, det är det sista vi ska spara på” Citatet är ordagrant från en kyrkoherde som behövde annonshjälp. Ack om den inställningen vore allenarådande. I besparingstider uppkommer stundtals en rad dåliga idéer, dåliga därför att de är församlingsraserande och ofta exempel på ”fort och fel” och utan konsekvensanalys. I allt detta får vi stå emot och ta hjälp av våra fackliga förtroendemän som kan upplysa om att lagar, föreskrifter och förordningar gäller även Svenska kyrkan. Vart tar exempelvis de viktiga relationerna vägen om man lägger ner en kör, därför att man på skrivbordet tycker att det ska vara lika många, ja snarare lika få kyrkomusiker i varje del av det stora, stora pastoratet?
Dumheten får inte segra, vi får ha ett hopp att rättfärdighetens sol går upp för alla och envar, i stort som smått.
Vi får påminna oss om att fortsätta plantera goda idéer även i mörka tider. Det kan ta sin tid innan det tar sig, men det kan också komma näring från oväntat håll. Redan i början på 2010-talet hade vi i stiftsmusikersammanhang funderat på om man inte kunde ordna något för alla nya kyrkomusiker och församlingspedagoger i respektive stift. Detta togs till biskopsnivå, ja man hade inget emot det, men det kunde ju tas som ett inlägg i vigningsdebatten. Okej, tänkte inte på det! Så en dag i juni 2013 mötte jag husmor Marita i biskopsgården, frenetiskt kånkande på dukar och porslin efter att det varit vigningsmiddag för präster och diakoner. -Jag har tänkt på en sak, sa hon, nya musiker och pedagoger får ingenting, ni bara börjar jobba, men en middag i biskopsgården skulle ni väl ha i alla fall. Ta det med biskopen, sa jag då, lite trött, han är nog inte så emot det, men det är så mycket om och men och kyrkkrångel kring detta. Svaret kom reptilsnabbt: Ja det har jag gjort, och sagt att det måste väl finnas nånting mellan ingenting och vigning! Och så var det sagt och så blev det. På sidan 4 kan du läsa om detta nånting med start 2014 som nu är en sed i snart alla stift. Fortsätt plantera goda idéer!
Vi får be med ärkebiskop Antjes ord
”Livets Gud. Se vår oro. Vi ber för människorna i Ukraina. För alla som har makt att stoppa krig och förstörelse. För det Europa som är vårt hem. Du som alltid varit tillflykt i oro, nöd och krig, förbarma dig över din värld – också denna dag”.
