Våga satsa!
Ledare – Ragnar Håkansson
Den här texten har två uppgifter – att uppmuntra och att utmana. Rubriken har KMT:s redaktör satt och jag har – helt frivilligt – accepterat att fylla denna ledarsida med förhoppningsvis inspirerande innehåll.
”Våga satsa” handlar om att placera sig utanför den egna komfortzonen. Pröva det oprövade. Kanske riskfyllt, förknippat med rädsla eller fascination och nyfikenhet.
2020 avslutade jag och Marita Sköldberg från Sveriges Kyrkosångsförbund inventeringen av Svenska kyrkans körverksamhet.[1] Om och om igen i denna inventering lyste körglädjen och körentusiasmen fram. Vi fick ständigt bekräftat hur fantastisk Svenska kyrkans körrörelse är. Men det utkristalliserades två tydliga utmaningar i inventeringen. Kyrkans körliv behöver rekrytera såväl unga människor som män i alla åldrar. Och ja – bristen på män och unga i kyrkomusiken är faktiskt något att oroa sig över.
“Och ja – bristen på män och unga i kyrkomusiken är faktiskt något att oroa sig över.“
När jag var alldeles nybakad kantor 1986 fick jag tjänst i Tannefors kyrka i Linköping. Där fanns inte en körsångare så långt ögat (eller örat) nådde. Jag gick till kyrkorådet och frågade lite uppgivet: ”Vad skall jag göra?” Ordförande Lennart, som vanligen var en försiktig general, sa överraskande på sin bredaste östgötska: ”Du får väl annonsera”. Jag fick 6000 kronor till annonsering. Jag tog risken och annonserade ut nystart för allt från babysång till kyrkokör. Det gällde att bygga körtrappan. Jag kunde inte ana att efter ett drygt halvår hade vi mer än 400 sångare från ettåringar till åttioåringar.
Kyrkokör var inom min komfortzon. Men sång med små barn! De barn jag hade sjungit med innan dess var mina egna tre barn. Nu mötte vi hundratalet förväntansfulla barn och föräldrar varje vecka. Det var vågat och riskfyllt – men roligt hade vi – och tänk vad vi lärde oss. Och kyrkan fylldes till bristningsgränsen av sjungande och spelande barn vid varje familjegudstjänst.
Säkert har många kyrkomusiker som var verksamma decennierna före millennieskiftet gjort liknande upplevelser. Nu är vi 37 år senare. Vad som var möjligt 1986 fungerar knappast idag. Samma ekonomiska muskler finns inte och det krävs andra och mer kreativa lösningar. Konkurrensen om fritiden har hårdnat och mediabruset är långt starkare.
Om du vill anta utmaningen och hitta de sångsugna männen och musicerande ungdomarna så minns att det du inbjuder till i Svenska kyrkan är unikt på många sätt. Ett glädjerikt och meningsbärande körliv, fantastiska rum att sjunga i, fina instrument, skickliga musiker och massor av uppsjungningstillfällen. Och i vår kyrka finns enligt Kyrkoordningen rum för alla, för den sökande, den tvivlande eller den trosvisse.
Jag är övertygad om att Svenska kyrkans körliv kan attrahera män. Och musik är en självklar del av ungas vardag. Och nog vore det ett spännande och viktigt trendbrott om kyrkan tog en mycket större plats i männens och de ungas musicerande.
[1] Inventeringen finns rapporterad i sin helhet i boken ”Vi älskar att sjunga” (Wessmans Musikförlag 2020).
