Det kostar att ligga på topp!

Så var det dags igen. Ingen återvändo. Det är nu som din lön ska sättas genom lönesättande samtal eller förhandling. De flesta känner ett visst obehag av att det man gör nu ska värderas i kronor och ören, motiverade av ett underlag som man kanske inte alltid håller med om. Det kan vara en djupare oro än för hundralappar, för är det någon som ser och förstår vad jag gör? Vet arbetsgivaren om att jag är värdefull, att jag är viktig här och nu, för de jag möter vecka efter vecka, eller är det bara diverse projekt då och då som räknas? 

Nu är årets centrala löneförhandlingar avklarade. Kyrkomusikernas avtal och särskilda bestämmelser ligger kvar med några förändringar, som förhoppningsvis är till det bättre. En punkt kan dock vålla bekymmer. Det förordas lönesättande samtal då man kommer överens om sin lön med chefen, skriver på ett papper och sen är det klart. Men man behöver inte bli överens där och då, man kan alltid begära förhandling.

Handen på hjärtat, hur bra på är du att tala för dig själv?  Vågar du ifrågasätta de bedömningar som arbetsgivaren gjort? Det kan vara svårt att tala för sig själv även på en liten arbetsplats. Alla är kompis med alla och med chefen också. Man biter ihop, så att det inte blir dålig stämning men inuti skaver det. 

 Det finns många skalor och bedömningskriterier, som man ska ha kommit överens om. Gemensamt är att mittendelen brukar vara något slags normalvärde och motsvara det förväntade. Diplomatiskt nog brukar de flesta hamna där och få ett svenskt lagom lönelyft.  Uppåt finns oftast något som heter extrainsatser över det vanliga, vad det nu är.  

Och vad är då det normala och förväntade?  En riktlinje är vad som sagts i utvecklingssamtalet och att du gjort det som ni då kommit överens om.  

Ett exempel. Ola kommer väl förberedd till lönesamtal med chefen, en präst i ett större distrikt som Ola har kontakt med då och då. Ola får veta att han ligger precis på mitten, för han har gjort det förväntade på den här tjänsten, men just inga jätteprojekt utöver detta.

“Att hålla sig kvar på en sund nivå är också en prestation.” 

Ola blir näst intill chockad, men finner sig snabbt. ”Du, jag har varit här i fem år, det är jag som varit här längst. Jag har fått nya kollegor, som jag varit oavlönad mentor åt, jag kan ju inte för mitt liv säga att du brytt dig speciellt mycket. Är det normalt? Vi har precis haft en pandemi och vi har haft ett tufft jobb med att få fart på körlivet igen. Eftersom vi varit underbemannade har jag arbetat med så många körer som jag orkat med, så vi har fortfarande ett blomstrande körliv här. Är det normalt menar du?  Dessutom har vi haft en stor festival, som du la på mig ansvaret för, är det normalt tycker du?   Jag tycker inte det och jag tycker inte att ditt ledarskap är normalt, det är under all kritik, du vet ju inte ens vad jag sysslar med. Man ska inte hota, men det finns normalare chefer än du! ”

Det slutade väl. Chefen, full av skuldkänslor, bad om ursäkt efter att ha förstått innebörden: det måste få kosta att hålla sig kvar.

Det kostar att ligga på topp och det ska synas i lönekuvertet.  Att hålla sig kvar på en sund nivå är också en prestation. Verksamhet behöver hållas i, regelbundet och relationsbyggande, för att inte avvecklas. Enstaka projekt kan aldrig ersätta den löpande verksamheten.  Ta hjälp av facket när du ska löneförhandla. De talar för dig och din sak!   Du är värdefull! Musiken är livsviktig för Svenska kyrkan och det är du som kyrkomusiker som är satt att förvalta detta!  

Karin Wall-Källming, redaktör för KMT, tidigare kyrkomusiker och stiftsmusiker.