Att stolt kroka arm

Publicerad: 7 oktober 2024

Ledare – Karin Wall-Källming

Nyss hemkommen från NKS24 i Köpenhamn, en fantastisk upplevelse, slås jag av att uttrycket ”kroka arm” har blivit ett allt vanligare begrepp inom en kyrkomusikers verksamhetsområden.  Det gäller inom och på alla nivåer. Vi måste kroka arm för att orka, vi måste samarbeta för att kunna dra tunga lass.  Jag tänker närmast på rekryteringen av nya kyrkomusiker. Just kyrkomusiker är den yrkesprofil som rentav förväntas vara självrekryterande, vem skulle annars undervisa? Det behövs förebilder, som kan väcka lusten att bli kyrkomusiker. Inte sällan rekryterar vi också till Svenska kyrkan och ett framtida engagemang. Vi träffar många människor i körer och många går till kyrkan för musikaliska upplevelser.

“kyrkomusiker förväntas vara självrekryterande”

Vi är strävsamma. Även när timmar för undervisning har dragits ner och bort, har vi fortsatt. Det vore önskvärt, rent av nödvändigt att arbetsgivarna skulle öka angelägenhetsgraden att kroka arm i frågan. Den grundläggande nivån är församlingen, stor som liten och det är ett stort ansvar.  Se KMT nr 9.

 Ett annat exempel där det borde krokas fler armar är uppbyggandet av ungdomskörer i församlingar och regioner inom Kyrkosångsförbundet (SKUR). Det sker till stora delar på ideell basis med små ekonomiska medel. Det börjar sakta men säkert växa fram i hela landet, vi får hoppas att entusiastiska ledare orkar dubbelarbeta i uppdraget.

Vi måste kroka arm i vårt eget sammanhang för att orka, det kan vara det som är det svåra.  ”Det är en fördel om man inte är osams” citat Jonas Östlund.  Det andra diket är inte heller kreativt, det är så lätt att falla in i en snällhetskultur, att bildligt talat sitta i en ring på golvet och hålla varandra i hand, och så händer det just inte så mycket mer, jo fika förstås.

Det går inte heller att kroka arm om verksamheter ställs mot vartannat. En församling menade på fullaste allvar att man måste ju ha någon verksamhet som inte var kopplad till kör och musik, så det skulle det satsas på och så mer på konfirmander. Ja men gör det då! Men man ska betänka den lilla detaljen att det inte kommer fler till dessa verksamheter om man av ekonomiska skäl lägger ner några körer. De kommer inte alls, eller rentav går ur kyrkan i besvikelse. En anti win-win- situation.

Att kroka arm kräver ömsesidig respekt och att vi är trygga i oss själva och det som vi kan bidra med. Det är inte fel att vara stolt och glad över sitt yrkesval; det är dessutom en förutsättning för rekrytering. Att vara stolt är inte det samma som högmod, utan mer en grad av förnöjsamhet:  jag kan det här och förhoppningsvis kan du något annat. 1+1 blir 3.

Ibland går det inte. Byt jobb! Marknaden är vår. Hitta ett sammanhang att trivas i där det finns ett gott ledarskap. Det finns, Gud vare tack.  Till sist och på tal om armkrok, titta på baksidan. 4 gånger per år kommer där aktuell information från Sveriges Kyrkosångsförbund om körfester och annat trevligt och var man kan få mer information.

Karin Wall-Källming,
redaktör för KMT, tidigare kyrkomusiker och stiftsmusiker med bl.a. ansvar för ledarskapsutbildningar för kyrkomusiker.