Så fantastiskt arbete vi gör! Faktiskt!

Ledare – Charlotta Holmgren

Efter 27 år i Malmö gick flytten till Österlen. Vi gav oss ut i tomma intet, kändes det som, men så småningom blev jag bekant med trakt och bygd och folk. Från att inte känna en kotte fick jag folk att vinka till och känna igen!

Just idag handlar mina tankar om alla frön vi sår hos så många körsångare, där vi inte alltid förstår hur otroligt viktiga vi är. Just idag handlar mina tankar om alla sångare i mina körer, där relationen fortsätter. I söndags kom 5 av dem till vår mässa och till julkonserten kommer 7 av dem.

Min plan när jag lämnade Malmö var att inte ha gospelkör, att ha tid att göra annat. Efter 1,5 år sa min chef: ”Lotta, de ska starta en gospelkör i X-by, kan vi göra det innan dem?” ”Ja”, sa jag, ”ge mig ett par veckor”. Vi startade upp och nu är det en stadig kör på 50 medlemmar. Jag insåg att jag har ganska mycket på fötterna; efter 25 år har en hel del fastnat och jag har inte behövt jobba ihjäl mig på något sätt för att få igång min gospel-kör. Den känslan var ganska fantastisk – när jag insåg att jag kunde göra rätt så mycket väldigt enkelt!!

“Vi planterar så mycket frön, så mycket kunskap och så mycket glädje, som vi rätt ofta inte fattar själva.”

Men vad jag inte räknade med var att mina Malmö-sångare sa: ”Vi vill också komma! Vad ska ni sjunga?” Det visade sig att de kunde alla sånger så det var bara att fräscha upp medelst ljudfiler.

Egentligen var den första gången de kom en ren livräddande insats för att hjälpa mig med en karnevals-mässa. Det var så här: Min chef i Gärsnäs sa: ”Vi ska ha en karnevalsmässa! I Hammenhög!” Då hade jag varit anställd i 2 månader och pandemin var i slutskedet. Min reaktion var ganska stark: ”Karnevalsmässa?! I Hammenhög!!!!! Vem ska gå i samba-tåget?!” Nja, det visste inte chefen. Jag kände inte en kotte i Hammenhög och jag hade inte träffat en enda kör (fortfarande pandemi). Jag tänkte så det knakade och det enda jag kom på var: ”Får jag be mina gamla sångare komma? De kan 5 samba-låtar, och då kan de gå i lilla samba-tåget in i kyrkan, och sen kan församlingen få maracas och vad som finns att spela med i alla sånger o psalmer! Är det okej?” ”Ja, det är okej!!” sa min chef och så log hon. Körsångarna kom, 11 stycken, och vi sjöng våra samba-sånger. Församlingen log och skramlade på när de bjöds in och det blev en fantastisk mässa!! Vad jag insåg då, när jag träffade mina sångare igen, var att vi är så vana vid varann så jag behöver inte säga något. Jag andas bara och så andas de med mig och vi är verkligen som ”en körkropp” (precis som i boken ”Människan i kören”, glömmer aldrig den bilden!!). Det starka bandet är något alldeles speciellt. Det byggs bara på tid och under flera körövningar och mässor/konserter.

Nu när jag har fått igång min egen verksamhet så fortsätter mina Malmö-sångare att komma. De är drillade sen lång tid tillbaka att förbereda sig minutiöst så de har koll. I söndags hade vi en gospelmässa och utöver ”de vanliga” som brukar komma så kom ytterligare 2. Att se dessa stå i kören och bara vara så i grunden lyckliga gjorde ett otroligt djupt intryck på mig. Ibland har vi rykt ihop så det visslat om det, men tid och vilja har löst grejer och trots allt, och tack vare allt, finns det nu en otrolig glädje att få sjunga ihop.

Och det är faktiskt så att de kör 20 mil den dagen vi sjunger. Det är vackert. Och om jag ser till mig själv så är mitt band till min körledare, Ingrid Persson i Sjöbo, fortfarande otroligt starkt.

Vi planterar så mycket frön, så mycket kunskap och så mycket glädje, som vi rätt ofta inte fattar själva. Vi får ofta ta del av deras vardag, katastrofer, glädjeämnen….

Vi gör ett fantastiskt jobb! Vi gör avtryck! Vi ska sträcka på oss! Vi är viktiga!

Charlotta Holmgren, kyrkomusiker i Simrishamn och medarbetare i KMT:s redaktion